Biografi av helige Serafim

Biografi av helige Serafim (1759 - 1815)

En främmande och underbar värld öppnar sig för oss, när vi försöker att närma oss ett helgons liv. Det stora ryska helgonet, den helige Serafims av Sarovs liv visar oss några av de mest överraskande ting, som någonsin berättats. I hans barndom fanns redan tecken på att gudomlig nåd beskyddade och ledde honom bland världens faror. Senare, då han hunnit nå höjden av helighet, botar han sjuka, ber för syndare, man ser honom stråla av ljus och hör honom förutsäga framtiden. Han älskade barn och enkla människor, och i Sarovs skogar kom vilda djur och åt direkt ur hans händer. Ändå levde han här i denna världen precis som vi och knappast mer än ett århundrade skiljer oss från honom.

På porträtt och ikoner verkar han gammal och böjd, med långt vitt hår: hans blå ögon, som reflekterar himlavalvet är fulla av visdom och godhet. ´Min glädje´, brukade han säga till varje besökare. ´Kristus är uppstånden´ är ett annat uttryck han varje morgon använde som ett "God morgon". Uppståndelsens glädje var källsprånget till hans inre liv och redan här nere såg han de himmelska boningarna öppna framför sig.

Staden Kursk, där helige Serafim föddes den 19 juli 1759, är en av de äldsta städerna i centrala Ryssland. Fast solig och fridfull med sina små låga, ljust färgade hus, sin marknadsplats, sina många kyrkor och klocktornhade den lärt känna blodiga krig och bittra olyckor i gångna tider. Närhelst svårigheter kom till deras bygd gick människorna i Kursk och bad inför den ikon av Guds moder, som kallades ´den närvarande´. Den hade århundraden tidigare hittats vid foten av ett träd. Vid revolutionen 1917tog de trogna med sig den, och alltsedan dess har den följt med ryska flyktingar, när de flyttat kring jorden.

Lille Prochor (det namn som gavs den heliga Serafim vid födseln) var Moshnin-familjens tredje barn och och han hade en bror och en syster. Hans far var byggnadsingenjör och strax före Prochors födelse hade han åtagit sig att bygga en katedral, men han dog innan den var färdig. Så Prochors mor måste axla bördan att slutföra makens arbete. Ofta tog hon lille Prochor med sig till byggnadsplatsen och där utvecklades hans intresse för kyrkoarkitektur. En dag när hon och Prochors klivit uppför kyrktornets trappor, tog pojken, nu sju år och obekymrad om faror, ett obetänksamt beslut och föll över kanten. Fallet var verkligen mirakulöst, för han kom inte till skada. En gudsman, som kunde se in i framtiden, gick förbi. Han profeterade för pojkens mor, att Gud hade avvärjt olyckan för att Prochors skulle bli ett stort helgon. När prochos var tio år gammal var han mogen för sin ålder, men han måste avrbyta sina studier på grund av en allvarlig sjukdom. En natt hörde modern honom tala till någon och hennes son omtalade för henne, att den saliga jungfru Maria hade visat sig för honom och lovat att han skulle bli botad från sin sjukdom. Några dagar senare passerades Moshnins hus av en procession, där en undergörande ikon av jungfru Maria bars, och Prochors mor förde hastigt ut sin sjuka son för att han skulle ära Guds moder: strax efter återfick pojken sin hälsa. Sedan blev Bibeln hans favoritbok och kyrkan den plats dit han gick så ofta det var möjligt. Ibland mötte han på vägen den gudsman, som hade profeterat om honom för hans mor, och de båda blev mycket goda vänner.

Denne försökte dölja sin profetiska nådegåva under ett annorlunda och en smula konstigt beteende för att den inte skulle tilldra honom allt för mycket beundran. Den helige Serafim hade alltid stor beundran för detta slags helighet: "Gud kallar aldrig svaga själar till en sådan kallelse", sade han.

När Prochor var sjutton år gammal, slog han sig ihop med sin äldre bror, som hade en liten affärsrörelse i staden. Eftersom han måste tillbringa alla dagar i affären med att föra räkenskaper och tala med kunder, steg prochor upp mycket tidigt för att få tid att vara i kyrkan. På kvällarna var han helt försjunken i att läsa Bibeln och kyrkofädernas skrifter. Hans stora kunskaper i den Heliga Skriften inspirerade honom att se det eviga bakom det jordiska, vilket senare visade sig i hans samtal med människor.

Prochor hade redan kommit att få ett starkt inflytande över sina medhjälpare. Han älskade att bjuda hem sönerna till stadens affärsmän och under de långa vinterkvällarna förklarade han stycken ur Bibeln för dem och berättade ur helgonens liv. Senare bestämde sig Prochor för att göra en pilgrimsresa till Kiev, som kallades "de ryska städernas moder", och var ryktbart för sina gamla kyrkor och kloster. Han gav sig iväg åtföljd av fem av sina vänner och i ett kloster i Kiev blev han tillrådd att ikläda sig munkdräkten i Sarovs "öken", vilken låg vid Kursks gräns, hans egen trakt. Vid hemkomsten berättade han allt för sin mor. Hon opponerade sig inte mot hans hjärtas önskan. Tvärtom välsignad hon den genom att ge honom ett bronskors - en släktklenod - som Prochor sedan bar hela livet.

Källa:
Titel: Serafim av Sarov
Författare: Valentine Zander.