Korsfästelsen - Jesu egna ord

9 november 1986 fick Vassula Rydén ett budskap av Jesus. Han berättade då om korsfästelsen och den har gjort starkt intryck på mig. Lagom till påsken publicerar jag texten på hemsidan. Tänk att Gud älskar oss så mycket att Han sände sin egen Son så att vi kunde få evigt liv med Honom!

När de gisslat mig, spottade de på mig och gav mig flera hårda slag i huvudet. De sparkade mig i magen så att jag inte kunde andas, och Jag föll till marken, och jämrade mig av smärta. De roade sig med mig. De turades om att sparka mig. Jag var oigenkännlig; min kropp var sönderbruten likaså mitt hjärta.

Mitt kött, som fläkts av, hängde överallt på min kropp. En av dem drog upp mig och släpade mig, för benen bar mig inte längre. Sen klädde de mig i en av sina mantlar. De släpade iväg med mig, medan de fortsatte att slå mig. De slog mig över ansiktet, krossade min näsa; de pinade mig. Jag lyssnade till deras förolämpningar, dotter. Deras röster var fyllda av ett sådant hat och förlöjligande, som ännu mer fyllde min lidandes bägare.

Jag hörde de säga: "Var håller dina vänner hus, medan deras kung är hos oss? Är alla judar likadana förrädare som de? "Se, deras konung!", och så krönte de mig med en törnekrona, dotter. "Var är dina judar nu, som skall hylla dig? För du är väl kung eller hur? Kan du härma en? SKRATTA DÅ! Gråt inte, för du är ju kung, eller hur? Uppför dig då som en kung!

De band ihop mina fötter med rep och sade åt mig att gå dit där korset låg. Dotter, Jag kunde inte gå, eftersom mina fötter var hopbundna, så de slängde ner mig på marken och drog mig i håret fram till korset. Smärtan var olidlig. Bitar av mitt kött, som efter gisslingen hängde löst, slets bort. De lossade repet kring mina fötter och sparkade upp mig och sade åt mig att lyfta upp min börda på axlarna. Jag kunde inte se var korset var för ögonen var fyllda med blod som flödade ner över ansiktet från törnetaggarna, som trängde in i huvudet. De lyfte korset och lade det på mina axlar, medan de knuffade mig mot portarna Dotter, o så tungt det korset var, som Jag måste bära!

Jag trevade mig fram till porten pådriven av gisslet bakom mig. Jag försökte att se vägen genom blodet, som brände i ögonen. Jag kände hur någon torkade mitt ansikte.

Några ångestfyllda kvinnor kom fram till mig. De tvättade mitt svullna ansikte. Jag hörde dem gråta och snyfta. Jag kunde känna dem alldeles intill mig. "Var välsignade mumlade Jag. Mitt blod skall tvätta bort mänsklighetens alla synder. Se, dotter, tiden har kommit för er frälsning."
Jag släpade mig fram. Folkmassan blev vild. Jag såg överhuvudtaget inte en enda vän, ingen fanns där för att trösta mig. Min ångest växte och Jag föll till marken. Soldaterna, som var rädda att Jag skulle dö, innan de hunnit korsfästa mig, befallde en man, som hette Simon, att bära korset Dotter, det var inte av kärlek eller medkänsla, det var för att spara mig för korset.
När vi kom fram till berget, kastade de omkull mig, slet av mig kläderna så att jag låg naken inför allas ögon. Mina sår gick upp igen och blodet rann ut på marken. Soldaterna gav mig vin med galla i men Jag ville inte dricka det, för djupt inne i mig bar Jag redan den bitterhet, som mina fiender hade gett mig.

De spikade först snabbt igenom mina handleder och efter att ha naglat fast dem vid korset sträckte de ut min sönderbrutna kropp och spikade våldsamt igenom mina fötter. Dotter, O dotter, vilken smärta, vilken ångest, vilka själskval. Övergiven av mina älskade, förnekad av Petrus, honom, på vilken Jag skulle bygga min kyrka, förnekad av resten av mina vänner lämnad helt ensam, utlämnad till mina fiender grät Jag, för min själ var fylld av sorg.

Soldaterna reste mitt kors och körde ner det i hålet i klippan. Jag betraktade folkmassan därifrån men såg knappast något genom mina svullna ögon. Jag betraktade världen Jag såg inte en enda vän bland dem som förlöjligade mig. Ingen fanns därför att trösta mig. "Min Gud! min Gud! Varför har du övergivit mig?, Övergiven av alla dem som älskade mig.

Min blick föll på min moder. Jag såg på henne och våra hjärtan talade: "Jag ger dig mina älskade barn, så att de blir dina barn också. Du skall vara deras moder." Slutet närmade sig. Jag såg himlarna öppna sig, och varje ängel stod upprätt i djup tystnad. "Min Fader, i dina händer befaller Jag min ande. Nu är Jag hos dig. "