Kvinnan vid Sykars brunn

Berättelsen om Jesus möte med kvinnan vid Sykars brunn kan du läsa om i Johannesevangeliet 4:4-34. Här kommer kommentarer kring denna bibeltext.

Kommentarer:

(vers 4-5) På grund av den gamla fiendskapen mellan judarna och samarierna undvek judarna att resa genom Samarien. Men Jesus tog vägen genom det området. Varje gång det står att Jesus måste göra något så är det kärleken till syndare som driver Honom. Han har hela tiden i fokus att omvända syndarna till sanningen och därför tar Han denna väg genom Samarien. Jakob köpte marken av Hamors barn (1 Mos 33:19). Namnet Sykar förekommer i Bibeln endast här. Troligen låg staden på berget Ebals södra sida, där Askar nu ligger, öster om Nablus och nära det gamla Sikem.

(vers 6) Den sjätte timmen var enligt judisk tideräkning kl 12.00 på dagen. Då var det som hetast på dygnet och ingen brukade vara vid brunnen då. Kvinnorna hämtade gärna vatten på aftonen (1 Mos 24:11). Det nämns att Jesus var trött efter vandringen visar på Hans mänskliga sida. Han var både Gud och människa samtidigt. När Han utför underverk och botar sjuka är det Hans gudomliga natur som ligger bakom och när han blir hungrig, törstig, trött eller när han gråter etc är det tecken på hans mänskliga natur.

(vers 7-9) Den samaritiska kvinnan var känd för sina synder, dock tyder mycket på att många i Samarien levde i förfall. Den tidens religiösa ledare värdesatte inte kvinnan högt. En jude talade inte med en samarier och särskilt inte med en samaritisk kvinna. Men Jesus ville vinna denna kvinna för Guds rike, och Han visste att man ofta når fram till en annan människas själ genom att be om en tjänst. Kvinnan blev överväldigad av att denne judiske man började tala med henne, och vi förstår hennes häpnad, då vi tänker på judarnas inställning till samariterna. Men det är tydligt att hon också blev intresserad av denne främling. Ingen förblir oberörd i mötet med Jesus. Hon förstod att Han var jude, vilket förvånar henne då judarna inte ville ha något med samarierna att göra.

(vers 10-11) Vi vet inte om Jesus fick vatten av kvinnan. Jesus är Guds gåva och det är Han som ger det levande vattnet, en bild av det eviga livet. Jesus kallade detta vatten levande därför att det är livgivande. Kvinnan fattar Jesus andliga tal på ett materialistiskt sätt på samma sätt som Nikodemus. Hon tänkte på vattnet som fanns i brunnen och förstod inte vad Jesus menade. Det var inte bekvämt att hämta vatten ur Jakobs brunn, den finns där än idag och är mer än 30 meter djup. Man drog upp vattnet i en skinnlägel(skinnsäck) som hölls öppen med hjälp av träpinnar. Denna lägel, som inte ska förväxlas med krukan man bar vattnet i, sänktes ner i brunnen med ett rep av gethår.

(vers 12) Vi har inget bibelställe som säger att Jakob grävde och använde denna brunn. Men det är tämligen självklart att han, sedan han köpt mark vid Sikem, också byggde en brunn där för sina boskapshjordar. Och om brunnen dög för Jakob, skulle den inte vara god nog för denna främling? Samariterna lade stor vikt vid att de härstammade från Jakob genom Josef. Det var en form av nationalkänsla samariterna gav uttryck för vid sina jämförelser med judarna.

(vers 13-15) Jesus börjar med att rätta kvinnans missförstånd. Han påpekar att vattnet i denna Jakobs brunn var som vattnet i andra brunnar. Man kunde dricka sig otörstig från brunnen men man blev ändå törstig igen. Människohjärtats törst är andlig och kan inte tillfredsställas med materiella ting. Det är Jesus som tillfredsställer alla de mänskliga behoven. Det vatten Han ger innehåller den Heliga Anden och den som får ta del av detta lider inte några andliga brister. Människan tar alltså emot Kristus själv som då bor i hennes inre. Hon börjar förstå att detta är något värdefullt Jesus erbjuder. Men hennes tankar går fortfarande till det materiella. Hon förstår inte att Jesus kan stilla hennes andliga törst och att Han befriar människan från hennes synd. Hon tänker mer på ett bekvämare liv så hon slipper gå till Jakobs brunn och hämta vatten.

(vers 16-20) Jesus talar både till hennes samvete och till hennes hjärta. Han ville beröra de mörka sidorna i hennes liv så hon fick möjlighet att erkänna hennes synd inför Jesus som har makt att förlåta synder. Direkt går Jesus in på ämnet och säger: ”Gå och hämta din man”. Hon visste ingenting om Jesus, men Han visste allt om henne. Hon blev förskräckt över Hans kunskap om henne och försökte slingra sig undan med en undanflykt. Att hon hade haft fem män hade inte behövt betyda att hon hade varit gift med alla. Avslöjad står hon inför Jesus med hennes uppenbara skuld. Detta får henne att se Honom som en profet då Han kunnat avslöja saker i hennes liv utan att de mötts tidigare. Det är mer troligt att orden kommer från hennes hjärta än att orden bara var ett sätt att komma undan samtalet om hennes pinsamma situation. Hon märker alltmer att Jesus inte är en vanlig jude. Först kommer Han och ber om vatten från någon som sågs som en judisk fiende. Sedan har Han en helt annan syn på kvinnan än de judiska ledarna och nu avslöjar Han dessutom privata angelägenheter i hennes liv. Hennes samvete var väckt och hon kände att hon hade syndat, men hon var inte villig att omedelbart falla ner inför Jesus som ett tecken på botgöring. Istället nämner hon en undanflykt – en teologisk tvistefråga: Berget avser Gerissim som nämns i 5 Mos 11:29, 27:12). Efter exilen byggde samariterna ett tempel där. Det förstördes av Hyrkanus år 129 f. Kr. och låg på Jesu tid i ruiner. Den lilla skara samariter, som ännu fanns kvar i Nablus, firar fortfarande påsken på berger Gerissim, där tempelruinerna fortfarande finns kvar. Om den riktiga platsen för tillbedjan var Jerusalem eller Gerissim var den ständiga tvistefrågan mellan judar och samariter.

(vers 21-23) Detta var en fullständigt ny uppenbarelse för henne och i hennes väcktes hopp samtidigt som hon undrade var man skulle tillbedja. Jesus svarade hur. Han menade att gudstjänsten skulle vara präglad av den Helige Ande som han förmedlar och den sanning han förkunnar. Att Messias föddes bland judarna ledde till att frälsning för hela mänskligheten kom från dem. Judarnas tillbedjan låg på ett mycket högre plan än samariternas. De tillbad en som de kände, därför att Han hade uppenbarat sig för dem. Det kunde inte sägas om samariterna. Detta betyder dock inte att judarna blev frälsta utan vidare, men de hade sann kunskap om Gud. Tillbedjan i ”ande och sanning” blir det när Kristus genom sin Ande bor i våra hjärtan och uppenbarar Fadern för oss. Det gamla förbundet med ceremonier och symboler var förbi och nu hade något nytt kommit då Gud gör en ny uppenbarelse och där de som tror på Honom får bli hans barn och han deras far. ”Sådana tillbedjare” är ett uttryck för att Fadern längtar efter gemenskap med sina barn.

(vers 24-27) Det räcker inte med att tillbe Gud i templet utan de troende måste tillbe Honom i sina hjärtan (Jes 66:1, Mika 6:6-8, Apg 7:48). Även samariterna väntade liksom judarna på Messias ankomst. Jesus säger med en stilla röst att Han är Messias för kvinnan, vilket Han inte ens hade sagt till sina lärjungar så tydligt. Det är alltså en samaritisk kvinna som får upptäcka detta underbara besked. Nu är kvinnans förvirring borta, nu faller pusselbitarna på plats med tanke på samtalet de haft och hur Han kunnat avslöja vad som fanns i hennes hjärta. Det är ett känsligt ögonblick för kvinnan att höra detta. Tänk att hon får möta den Messias som det står om i Skrifterna. Hon vill dela med sig av denna underbara nyhet till alla andra och vill samtidigt inte lämna Jesus. Hon bestämmer sig för att springa in i staden och sprida budskapet om vad hon varit med om. Strax därefter kommer lärjungarna tillbaka efter att ha köpt mat. De ser att Jesus samtalat med en samaritisk kvinna och vet att det enligt judarna inte ansågs vara passande. Men som så många gånger tidigare vet de att Jesus vet vad Han gör, så de tiger bara.

(vers 28-32) Kvinnan låter krukan stå kvar i sin förvirring. Hon hade ju kommit för att hämta vatten, men efter mötet med Jesus blir hon överväldigad och lägger allt annat åt sidan. Hon hade funnit brunnen med det levande vattnet och hon kunde inte hålla denna upptäckt för sig själv. Hon springer full av glädje och kallar på hela staden. Kvinnans vittnesbörd hade mäktig framgång. Samariterna strömmade ut till Jesus. Den dagen hade tolv apostlar besökt staden, men det var inte de som fick folket att komma till Jesus. Denna gång var det en nyomvänd synderska som Gud använde för att föra människor till tro på Jesus Kristus. Lärjungarna fann inte Jesus trött och hungrig som de hade förväntat sig. Deras råd till Honom att äta var menat väl från deras sida, och ändå passade det inte in just i den situationen. De förstod inte hur Jesus kunde vara mer utvilad och glad nu än Han var när de lämnade Honom. När lärjungarna var i staden talade Jesus till kvinnan just de ord hon behövde höra. Kvinnan hade inte förstått att det levande vattnet var en andlig gåva som Gud gav. Nu förstod inte lärjungarna vad det var för mat som tillfredsställde Jesus. De var upptagna med det materiella, medan Jesus syftade på det andliga.

(vers 32-34) Att någon skulle ha burit mat till Jesus där i Samarien var helt orimligt. Lärjungarna undvek att fråga och deras oförståelse för Jesu ord visar att de inte hade förstått Jesus förhållande till Fadern. Det finns något som är viktigare än mat och dryck och det är Guds ord.