En man föll ner från ett stup. Han visste att hans sista stund var kommen, men han sträckte ut handen i fallet och fick mirakulöst nog tag i en trädgren:
”Är det någon däruppe”?
”Ja.”
”Vem är du.”
”Jag är Gud, och jag tänker rädda dig.”
"Fantastiskt. Vad skall jag göra?”
”Släpp grenen.”
(paus)
”Hallåååå, finns det någon annan däruppe??”
Denna korta berättelse fick mig att fundera mer på vad det beror på att vi inte vågar släppa taget och överlämna vårt liv i Guds händer. På samma sätt som stenen vid Jesu grav hindrade kvinnorna från att komma nära Jesus har vi också stenar i våra liv som hindrar oss från att komma närmare Gud. Låter vi dessa stenar (synder) lagras på varandra så de bildar en stark mur runtomkring oss? Eller försöker vi genom bön, fasta och troshandlingar bryta muren för att se ljuset på andra sidan?
Det är inte särskilt svårt att tacka Gud när vi upplever att livet går som på räls. Men när det går desto tyngre, vart vänder vi oss då? Litar vi på vår egen mänskliga visdom eller på något annat som vi tror ska hjälpa oss? Ibland undrar jag varför vi har svårt att fullt ut lita på Guds ingripande i våra liv. Det känns nästan som om vi lämnar en bakdörr öppen ifall det skulle visa sig att Gud inte skulle ”klara uppdraget” och hjälpa oss ur situationen. Vi känner nog igen oss mer eller mindre i denna beskrivning.
Har du någon vän därute som du har sådan tillit till att du trots svåra bekymmer och motgångar kan vända dig till? Eller har du en vän som du kan berätta dina innersta tankar för och som du vet behåller detta i sitt hjärta i hemlighet. Så är det med Gud. Om vi lämnar någon eller något i Guds händer, då ligger det verkligen där. Gud glömmer inte bort det och gör verkligen något med det vi lagt i hans händer, våga lita på det! Det finns så många fina exempel i Bibeln där Gud visar att han verkligen kommer till människans räddning, även när det ser helt hopplöst ut! Hur Gud agerar när han förvandlar våra böner till välsignelse i våra och andras liv är inget vi kan begripa, men låt oss våga lita på att han vill det allra bästa för oss!
Kom fram till Jesus, hans famn är alltid öppen. Var och en som söker Jesus möts av hans mjuka och välsignade händer som omfamnar och beskyddar från all ondska. I Hans famn kan du vila tryggt och finna ro för din själ. I Guds närhet får du känna hans värme, ömhet och kärlek som ger dig sann innerlig frid. Lev i hoppet, lev i tron och lev i kärleken. Gud, du är min krukmakare, forma mig som du vill. Lär mig att lita på dig och våga släppa taget så du kan ta emot mig!
”Är det någon däruppe”?
”Ja.”
”Vem är du.”
”Jag är Gud, och jag tänker rädda dig.”
"Fantastiskt. Vad skall jag göra?”
”Släpp grenen.”
(paus)
”Hallåååå, finns det någon annan däruppe??”
Denna korta berättelse fick mig att fundera mer på vad det beror på att vi inte vågar släppa taget och överlämna vårt liv i Guds händer. På samma sätt som stenen vid Jesu grav hindrade kvinnorna från att komma nära Jesus har vi också stenar i våra liv som hindrar oss från att komma närmare Gud. Låter vi dessa stenar (synder) lagras på varandra så de bildar en stark mur runtomkring oss? Eller försöker vi genom bön, fasta och troshandlingar bryta muren för att se ljuset på andra sidan?
Det är inte särskilt svårt att tacka Gud när vi upplever att livet går som på räls. Men när det går desto tyngre, vart vänder vi oss då? Litar vi på vår egen mänskliga visdom eller på något annat som vi tror ska hjälpa oss? Ibland undrar jag varför vi har svårt att fullt ut lita på Guds ingripande i våra liv. Det känns nästan som om vi lämnar en bakdörr öppen ifall det skulle visa sig att Gud inte skulle ”klara uppdraget” och hjälpa oss ur situationen. Vi känner nog igen oss mer eller mindre i denna beskrivning.
Har du någon vän därute som du har sådan tillit till att du trots svåra bekymmer och motgångar kan vända dig till? Eller har du en vän som du kan berätta dina innersta tankar för och som du vet behåller detta i sitt hjärta i hemlighet. Så är det med Gud. Om vi lämnar någon eller något i Guds händer, då ligger det verkligen där. Gud glömmer inte bort det och gör verkligen något med det vi lagt i hans händer, våga lita på det! Det finns så många fina exempel i Bibeln där Gud visar att han verkligen kommer till människans räddning, även när det ser helt hopplöst ut! Hur Gud agerar när han förvandlar våra böner till välsignelse i våra och andras liv är inget vi kan begripa, men låt oss våga lita på att han vill det allra bästa för oss!
Kom fram till Jesus, hans famn är alltid öppen. Var och en som söker Jesus möts av hans mjuka och välsignade händer som omfamnar och beskyddar från all ondska. I Hans famn kan du vila tryggt och finna ro för din själ. I Guds närhet får du känna hans värme, ömhet och kärlek som ger dig sann innerlig frid. Lev i hoppet, lev i tron och lev i kärleken. Gud, du är min krukmakare, forma mig som du vill. Lär mig att lita på dig och våga släppa taget så du kan ta emot mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar